Häromdagen hamnade jag medvetet på ett ställe jag inte visste fanns. Och där flyttades jag på sätt och vis tillbaka till en annan tid. En tid för länge sedan. En tid som var viktig för mig då, men kanske ännu viktigare nu, men på ett helt annat sätt. 

Jag såg de sista delarna av det som finns kvar av det som en gång fanns. 

Ett ställe som betydde oerhört mycket för Sveriges "alternativa musikhistoria", där många av de band som sedan fanns, och en del av dem som finns, har spelat. 

Jag pratar inte om den vanliga populära musiken som var med på Tracks-listan. 

Nej, jag pratar om ett ställe med riktig karaktär.

Väggar som levande gästböcker i alla starka färger som finns. Snabbstämda elgitarrer, lånade baskaggar och en mick på golvet som slitits ut av timmar av vrål. Lukten av svett, damm och förväntan som fortfarande hänger kvar i luften.

Det jag pratar om är Ultra-huset. En mer eller mindre övergiven trävilla som låg mitt i kommundelen Handen. Och som sedan fick en betydande roll för ungdomar med musikintresse först kanske i närområdet men sedan i hela Stockholm och senare även i hela Sverige och utanför.

Ett vardagsrum där upp till 200 personer trängdes, hoppade, skrek och sjöng med – pulsen var konstant, energin hög och ljudet öronbedövande. 

En dag skriver jag kanske mer om det.

Och nu till det som min berättelse började med. Om en tid som var viktig då, men kanske ännu viktigare nu, men på ett helt annat sätt. 

Alla vi som lyssnade på den "alternativa musiken" på 80-talet och framåt, på punken och hårdrocken som föddes då i en ny form och spelades i gamla trävillor, fritidsgårdar och andra lokaler runt om i Sverige. 

Vi inte bara lyssnade på musiken som ett tidsfördriv eller övergående intresse. Nej, på många sätt "levde vi" i musiken och med den. Det blev en slags identitet ihop med det vi trodde på. 

Texterna speglade ofta den tillvaron vi var en del av och det som var så skevt i samhället. 

Om att vi inte skulle gå att köpa, inte hamna i ekorrhjulet, inte frossa i onödig lyx, klä ut oss i kostymer och aldrig någonsin bli en del av allt det som vi såg var så kontrollerat och styrt. 

Jag har åter lyssnat en del på musiken från då och särskilt då på texterna. Och blivit påmind om vad de berättade om. 

Så vad har det blivit av alla oss? 

Fortsatte vi tro på det vi så starkt trodde på då, vara sanna mot oss själva – eller lät vi livet smyga in, iklädda obekväma kostymer, sipprande konjak ur kristallglas, med nycklar till ett par glänsande bilar och hjärnan upptagen av om den nya tv:n ska vara 60 tum eller större?

Vem är du nu?