"Ibland händer det utan att vi märker det – att vi vänjer oss vid att göra mer än vi egentligen orkar, anpassa oss tills vi glömmer oss själva. Den här texten handlar om hur det kan kännas – och vad det kan leda till."

Ibland behöver det osynliga bli synligt – det som sker i det tysta, mellan raderna, i vardagen.

Den här texten belyser ett mönster som kan uppstå i samarbeten, relationer och arbetsmiljöer där obalansen smyger sig på, ofta utan att någon sätter ord på den.

Observera:

Texten kan väcka starka känslor hos dig som själv upplevt liknande situationer. Läs i din egen takt och stanna upp om något känns tungt – inte för att undvika, utan för att ta hand om dig själv med medkänsla.

På deras villkor

Jag minns när jag, nyss fyllda 20, började på mitt nya jobb. I säkerhetsbranschen.

En arbetsplats med två andra tjejer som jobbat där ett tag – och resten män. De flesta i 30–50-årsåldern.

Det blev tydligt ganska snabbt vad som förväntades. Männen styrde. Och vi kvinnor skulle passa upp: kaffe, trevligt sällskap, springa och köpa lunch.

Helst klädda i fina dräkter som skulle framhäva vår kvinnlighet, inte vårt arbete.

Samtidigt som vi skulle hinna med våra arbetsuppgifter: layouter, inköp, packa ordrar, svara i telefon.

Firmafester

Under firmafesterna fylldes lokalerna av ännu fler män. Snabbt berusade. Stämningen blev “hög”.

Det ingick visst i våra arbetsuppgifter: att hålla kunderna nöjda, glada och bekväma. Underhållna.

Och var man inte mottaglig – så fick man istället höra detaljer om de kvinnor som var det.

Ingen av rollerna kändes särskilt bra att befinna sig i. Eller att lyssna på. Men så var det. Och det var normaliserat.

En mansvärld. En mansbransch. På deras villkor. Och vi unga tjejer fick helt enkelt finna oss i det. I ett klimat där det var självklart att servera kaffe – även om vi gick på kryckor. Svara i telefon – även utan röst.

Det här var ett hörn av företagsvärlden. Men liknande mönster fanns (och finns) i många andra branscher.

Så var det på 90-talet, 00-talet – och säkert långt innan dess också.

Känner du igen dig?

Har du själv blivit utsatt? Eller har du varit en av dem som utsatte – kanske utan att riktigt reflektera då?

🌿 För att alla ska kunna känna sig trygga på sin arbetsplats, behöver vi våga prata om de här strukturerna.

Det får inte längre vara tystnadskultur kring beteenden som kränker, förminskar eller förskjuter ansvaret.

Att se spelet är första steget. Men det stannar inte där.

Vi är många som vuxit upp i en kultur där anpassning, rädsla och skuld blev en del av vår vardag – också i arbetslivet.

När vi börjar se de här mönstren, kan vi också börja släppa dem.

• Att bli fri från inlärda beteenden som bygger på rädsla och manipulation.
• Att förstå att du inte är ensam – många har känt och varit med om samma sak.
• Att bygga något nytt, på egna villkor – inte som en reaktion på gamla sår, utan som ett medvetet, självvalt sätt att vara företagare.

Vill du veta hur du kan börja skapa mer plats för dig själv i vardagen och säga nej utan skuld?

🔗Läs hela guiden här, med praktiska tips för olika situationer

🔗Läs nästa del: → "När vardagen blivit något vi tog oss igenom, inte levde i"

Om att Ibland märks det inte förrän vi stannar upp – att vi slutat leva, och bara försöker ta oss igenom dagarna. Att något inom oss längtar efter mer än rutiner, krav och nästa helg.