Ett gäng äldre herrar sitter i ett konferensrum någonstans på Språkrådets kansli.

Kaffet är upphällt. Protokollet öppnas.

"Vi har mottagit en skrivelse rörande böjningen av ordet demo. Det föreslås att pluralformen kan vara demos, demon eller möjligen demor.

Vi föreslår att ärendet återremitteras till arbetsgruppen för lånord. Mötet avslutas."

Och så låg det där.

Mellan pärmarna.

Som om språket kunde vänta.

Men det kunde det inte.

Ord smög sig in i språket

För ute i verkligheten, under 80- och 90-talet, exploderade det av nya ord, uttryck och fenomen.

På ungdomsgårdar, i replokaler och på småspelningar pratades det om demon, fanzines, bootlegs, mixtapes, promosinglar – ord som smög sig in i språket, ofta utan tillstånd.

Och mitt i detta fanns de unga – med Walkman, VHS, blyertspennor och stora drömmar – som försökte säga det rätt:

"En demo? Två... demos? Demon? Eh... demoer?"

Man sa det som lät bäst – och hoppades att ingen rättade.

Men språket levde

De unga växte upp, bytte video mot DVD, sen till stream.

Fanzinen blev bloggar.

Demon blev mp3:or.

Och plötsligt var ingen längre osäker på hur man böjer démon –

för man behövde inte.

Och kanske var det just där, på skivbutikens anslagstavla eller i replokalen, som den verkliga språkvården pågick – långt bort från kanslierna.

💬 Minns du vad du kallade dem – demos, demon eller bara “kassetten”?

Och har du fortfarande någon kvar, undanstoppad i en låda nånstans?