Serien FALKÖPING – SPÅREN SOM BLEV KVAR omfattar Delarna 0-12

Alla publicerade delar finns HÄR.

– den sista avrättningen i Falköping

Den 21 december 1832 fördes en kvinna vid namn Kerstin Nilsdotter till avrättningsplatsen vid Ranten i Falköping. Hon hade dömts för att ha förgiftat sin make.

Där avrättades hon av skarprättaren Carl Gustaf Beckius.

Nästan tvåhundra år senare är platsen förändrad till oigenkännlighet.

Bostadshus, gator och järnvägsmiljö har tagit över landskapet.

Men ett namn blev kvar:

Kerstia backe.

Och bakom det namnet finns en historia som är betydligt mörkare än vad den som passerar genom dagens Ranten antagligen anar.

Det här är Del 2 av Falköping – Spåren som blev kvar.

Den här gången följer vi spåren efter ett giftmord, en dödsdom och en avrättningsplats som så småningom försvann in under den moderna staden.

Ett namn på en gammal karta

Det är ofta så lokalhistorisk research börjar.

Inte med ett mord.

Inte ens med en människa.

Utan med ett namn.

Kerstia backe.

Namnet dyker upp i äldre material från Ranten och är fortfarande känt bland människor med intresse för Falköpings historia.

Falköpings kommuns lokalhistoriska material om Ranten placerar den gamla avrättningsplatsen i närheten av den nuvarande järnvägsstationen och beskriver Kerstia backe som Gudhems härads avrättningsplats. Kommunens material berättar också att flerbostadshus sedan 1960-talet ligger på den gamla Kerstia backe.

Det är en detalj jag tycker säger ganska mycket om lokalhistoria.

En plats kan fullständigt byta skepnad.

Människor bygger hus, drar fram vägar och flyttar gränser.

Men ibland vägrar själva namnet att försvinna.

Och börjar man fråga varför platsen heter som den gör öppnas plötsligt en dörr till 1832.

Plats:

Ranten, Falköping

Händelse:

Giftmord och offentlig avrättning

Datum för dödsfallet:

27 maj 1832

Datum för avrättningen:

21 december 1832

Dömd:

Kerstin Nilsdotter

Offer:

Gunnar Persson

Skarprättare:

Carl Gustaf Beckius

Sveriges Släktforskarförbunds databas Avrättade anger att Kerstin Nilsdotter avrättades vid Ranten i Falköping den 21 december 1832 för giftmord. Samma källa anger att hennes make Gunnar Persson, 60 år, hade förgiftats den 27 maj 1832.

Gunnar Persson dör

Vi måste börja några månader före avrättningen.

Den 27 maj 1832 avlider Gunnar Persson i Falköping.

Enligt det källmaterial som sammanställts av Sveriges Släktforskarförbund var Gunnar 60 år gammal och hade blivit förgiftad. Hans hustru Kerstin Nilsdotter kom senare att dömas för mordet.

Här är det frestande att börja fylla i luckorna.

Hur såg deras äktenskap ut?

Hade de grälat?

Hade någon hört något?

Hur lång tid tog det innan misstankarna riktades mot Kerstin?

Hur upptäcktes förgiftningen?

Men där måste vi stanna.

Det jag hittills kan verifiera räcker inte för att besvara de frågorna.

Och det är en viktig del av den här serien.

En historisk lucka är inte en inbjudan att hitta på vad som kan ha hänt.

Den är en lucka.

Giftet

I senare lokalhistoriska återberättelser anges att giftet skulle ha varit arsenik.

Det berättas också att en fältapotekare vid namn Limneius olovligen skulle ha sålt giftet till Kerstin.

Det är fullt möjligt.

Men här uppstår ett källkritiskt problem.

Den källa jag kunnat kontrollera som i sin tur hänvisar direkt till kyrkobok, Göta hovrätts brottmålsprotokoll och fängelsehandlingar fastslår giftmordet, men anger i sin korta sammanfattning inte vilket ämne som användes.

Därför gör jag en tydlig skillnad:

Dokumenterat i de kontrollerade sammanställningarna:

Gunnar Persson förgiftades och Kerstin Nilsdotter dömdes för mordet.

Uppgift i senare lokalhistoriska återberättelser:

Giftet uppges ha varit arsenik och ska ha köpts från en fältapotekare.

Det senare är alltså ett mycket intressant spår.

Men innan originalhandlingarna har kontrollerats bör det inte presenteras som lika säkert som själva domen och avrättningen.

Det är ungefär här privatdetektiven i mig börjar vilja öppna nästa mapp.

Kerstin blir änka – och fånge

Någon gång mellan Gunnar Perssons död i maj och december 1832 måste misstankarna mot Kerstin ha blivit så starka att saken gick hela vägen genom rättssystemet.

Hon dömdes för mord.

Och straffet blev döden.

Det låter nästan obegripligt brutalt med dagens ögon, men Sverige befann sig i ett helt annat rättsligt landskap.

1734 års lag innehöll dödsstraff för fler än sextio olika brott. Fängelsestraff i modern mening hade ännu inte fått den roll det senare skulle få, och kroppsstraff, skamstraff och dödsstraff var fortfarande delar av rättssystemet.

Avrättningar var dessutom offentliga.

Straffet riktades alltså inte enbart mot den dömde.

Det skulle också synas.

Rättvisan skulle demonstreras inför andra.

Vägen till Ranten

Den 21 december 1832 var det dags.

Kerstin Nilsdotter fördes till avrättningsplatsen vid Ranten.

Vi vet datumet.

Vi vet platsen.

Vi vet brottet.

Och vi vet vem som verkställde domen.

Carl Gustaf Beckius.

Sveriges Släktforskarförbund anger uttryckligen att änkan Kerstin Nilsdotter halshöggs av skarprättaren C. G. Beckius vid Ranten denna dag.

Falköpings kommuns historiska material bekräftar samma huvudförlopp och beskriver Kerstin Nilsdotter som den sista som avrättades på denna avrättningsplats. Efter halshuggningen brändes kroppen och begravdes.

Jag tänker inte försöka göra själva avrättningen mer dramatisk än så.

Den behöver ingen hjälp.

Det räcker att konstatera vad som hände.

Den 21 december 1832 avslutades en människas liv genom ett beslut fattat av rättsväsendet.

Och platsen kom därefter att förknippas med hennes namn.

Varför heter platsen Kerstia backe?

Det är kanske berättelsens märkligaste efterspel.

Kerstin försvann ur livet.

Men hennes namn blev kvar i Falköpings geografi.

Sveriges Släktforskarförbund noterar uttryckligen att platsen efter avrättningen kom att kallas ”Kerstia Backe”.

Äldre bildmaterial använder också beteckningen ”Kerstia backe” eller ”Djurgården” för området. Ett fotografi i museisamlingarna är daterat till perioden 1900–1930 och placerar namnet i Rantenmiljön.

Det innebär att namnet fortfarande användes många årtionden efter avrättningen.

Det är kanske det tydligaste spåret av alla.

Inte en yxa.

Inte ett rep.

Inte resterna av en avrättningsplattform.

Utan ett ortnamn.

Platsen försvinner under den moderna staden

Ranten som Kerstin Nilsdotter såg 1832 var naturligtvis inte den stadsdel vi känner i dag.

Järnvägens utveckling förändrade området kraftigt.

Mark bebyggdes.

Gator drogs fram.

Ranten blev en helt ny sorts stadsdel.

Falköpings kommuns historiska sammanställning berättar att flerbostadshus uppfördes på gamla Kerstia backe under 1960-talet.

Det gamla landskapet försvann alltså steg för steg.

I dag kan människor bo, promenera eller köra genom området utan att ha någon aning om vad som hände där en decemberdag 1832.

Och just därför passar platsen så väl i den här serien.

Historien finns inte alltid bakom glas på ett museum.

Ibland ligger den bokstavligen under våra fötter.

Fanns kroppen kvar?

Här blir saken intressant.

Riksantikvarieämbetet beskriver generellt äldre avrättningsplatser som platser där de avrättade ofta begravdes i omedelbar närhet av avrättningsplatsen.

Falköpings kommuns material säger mer specifikt att Kerstin Nilsdotters kropp efter avrättningen brändes och begravdes vid Kerstia backe.

Men exakt var?

Hur mycket återstod när området senare exploaterades?

Påträffades någonting?

Flyttades några lämningar?

Där har jag ännu inte hittat tillräckligt säkra uppgifter för att dra någon slutsats.

Det innebär också att påståenden om exakt gravplats måste behandlas försiktigt.

Att kroppen enligt tradition och lokalhistoriskt material begravdes vid avrättningsplatsen är en sak.

Att i dag kunna peka ut en exakt punkt och säga:

”Där ligger Kerstin.”

är något helt annat.

Ett märkligt källproblem

När jag började följa den här historien dök ytterligare en intressant detalj upp.

Man skulle kanske spontant vilja söka efter samtida artiklar i Falköpings Tidning.

Problemet är bara att tidningen inte fanns 1832.

Tidning från Falköpings stad och Falbygden, föregångaren till Falköpings Tidning, började ges ut först den 7 februari 1857.

Det är alltså 25 år efter Kerstins avrättning.

Vill man komma närmare händelserna måste man därför framför allt söka i:

kyrkoböcker, domstolshandlingar, fånghandlingar, myndighetsmaterial och senare lokalhistoriska sammanställningar.

Och där finns ett riktigt spännande nästa steg.

Sveriges Släktforskarförbund hänvisar nämligen vidare till konkreta originalkällor:

Falköpings stadsförsamling C/3, bild 145, sidan 270

Göta hovrätts brottmålsprotokoll, A II/203 från 1833

samt material från Kriminalvårdsanstalten Mariestad från 1832.

Där kan betydligt mer av berättelsen finnas.

Förhör.

Vittnen.

Domen.

Kanske uppgifter om giftet.

Kanske också svaret på frågan om motivet.

Och mannen som nämns i berättelserna?

I senare återberättelser dyker namnet Gustav Ödman upp.

Det antyds ibland att han skulle ha haft någon form av relation till Kerstin och därmed kunnat spela en roll i motivbilden.

Men här måste bromsen dras åt rejält.

Jag har ännu inte hittat en tillräckligt stark källa som gör att jag vill slå fast vare sig relationen eller hans roll som historiskt faktum.

Därför placeras uppgiften tills vidare där den hör hemma:

Ett spår att undersöka.

Inte en slutsats.

Det är en betydande skillnad.

Vad vet vi?

När man skalar bort senare berättelser och håller sig till det som går att belägga framträder ändå ett tydligt händelseförlopp.

Det är dokumenterat att:

• Gunnar Persson dog efter förgiftning den 27 maj 1832.
• Han uppges ha varit 60 år gammal.
• Hans hustru Kerstin Nilsdotter dömdes för giftmordet.
• Kerstin avrättades den 21 december 1832.
• Avrättningen skedde vid Ranten i Falköping.
• Skarprättaren var Carl Gustaf Beckius.
• Kerstin halshöggs.
• Lokalhistoriskt material anger att kroppen därefter brändes och begravdes.
• Platsen kom att kallas Kerstia backe.
• Området förändrades senare kraftigt och bebyggdes.
• Kerstin var den sista person som enligt Falköpings kommuns historiska material avrättades på denna avrättningsplats.

Vad vet vi inte?

Det är nästan lika viktigt.

Jag anser ännu inte att följande frågor är tillräckligt utredda:

Varför mördades Gunnar Persson?

Vilket gift användes exakt?

Hur avslöjades förgiftningen?

Erkände Kerstin?

Vilken roll hade fältapotekaren som nämns i senare berättelser?

Vilken roll hade Gustav Ödman?

Fanns det verkligen en kärleksrelation bakom mordet?

Var exakt begravdes Kerstins kvarlevor?

Det är sådana frågor som gör att en historisk händelse kan se avslutad ut på papperet – samtidigt som själva undersökningen egentligen bara har börjat.

Min slutsats

Kerstia backe är inte en sägen.

Kerstin Nilsdotter var en verklig människa.

Gunnar Persson var en verklig människa.

Giftmordet ägde rum.

Dödsdomen verkställdes.

Och platsen där Kerstin avrättades blev så starkt förknippad med henne att hennes namn levde vidare i Falköpings geografi långt efter hennes död.

Det är däremot lätt att förstå hur historien därefter har kunnat växa.

Arseniken.

Apotekaren.

Den eventuelle älskaren.

Detaljerna kring själva straffet.

När en historia berättas om och om igen börjar sådant som kan ha hänt ibland sakta förvandlas till sådant som människor säger hände.

Det är precis där källkritiken blir viktig.

Jag vill hellre lämna en fråga obesvarad än fylla tomrummet med en bra historia.

För någonstans bakom domen, avrättningen och ortnamnet fanns två människor.

En man som dog.

Och en kvinna som sju månader senare fördes ut till Ranten och aldrig kom tillbaka.

Nästan tvåhundra år senare är avrättningsplatsen borta.

Staden har vuxit över den.

Men namnet överlevde.

Kerstia backe.

Ett av Falköpings mörkare spår som blev kvar.

Källor och vidare research

Materialet till denna del har framför allt kontrollerats mot:

Sveriges Släktforskarförbund – Faktabanken Avrättade, post 1237

Sammanställningen dokumenterar avrättningen den 21 december 1832 och hänvisar vidare till Falköpings stadsförsamlings kyrkoarkiv, Göta hovrätts brottmålsprotokoll och fånghandlingar från Mariestad.

Falköpings kommun – Ranten, stadsdelen som järnvägen skapade

Lokalhistoriskt material om Ranten och Kerstia backe, avrättningsplatsen samt områdets senare bebyggelse.

Riksantikvarieämbetet – lämningstyp Avrättningsplats

Bakgrund om äldre avrättningsplatser och begravningar i anslutning till dessa.

Sveriges Domstolar – rättshistoriskt material

Bakgrund till 1734 års lag, dödsstraff och det äldre svenska straffsystemet.

Kungliga bibliotekets bibliografiska uppgifter om Falköpings presshistoria

Visar att den lokala tidningen började ges ut 1857 och därför inte kan användas som samtida lokal tidningskälla för händelserna 1832.

Senare lokalhistoriska återberättelser har också använts för att identifiera uppgifter som bör kontrolleras vidare, men sådana detaljer har inte behandlats som fastställda fakta där stöd i starkare källor ännu saknas.

FALKÖPING – SPÅREN SOM BLEV KVAR

I den här bloggserien följer jag dokumenterade händelser, människor och platser i Falköping och på Falbygden.

Gamla tidningar, arkiv, fotografier, kartor, dokument och platsbesök får fungera ungefär som delar i en gammal utredningsakt.

Min bakgrund inom metalldetektering, som började redan 1981, och min utbildning inom privatdetektivarbete från 1986 har lärt mig en sak som passar lika bra inom lokalhistoria:

Ett spår är inte automatiskt ett bevis.

Fakta, teori, tradition och sägen måste hållas isär.

Historien ska aldrig göras mer dramatisk än källorna tillåter.

Nästa del

Del 3 – Gerumsmanteln

En mer än tvåtusen år gammal mantel hittas i en mosse på Falbygden.

I tyget finns märken efter våld.

Frågan är inte bara hur manteln hamnade där.

Frågan är om den en gång satt på en människa när någon försökte döda henne.

Spåren finns kvar. Men räcker de för att kalla det mord?