Erik Eriksson (Swedish)

Erik Eriksson (oegentligt kallad Erik XI senare även kallad Erik läspe och halte, var kung av Sverige. Han föddes 1216 och avled 2 februari 1250. Erik var svensk kung som omyndig åren 1222–1229, och sedan under en andra period från 1234 fram till sin död. Han var den ende kände sonen till kung Erik Knutsson och föddes efter faderns död. Erik Eriksson var också den sista regerande medlemmen av den Erikska ätten.

Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark; svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut. 

Erik störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe) tog makten. År 1234 dog Knut Långe och Erik blev återigen kung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.
I detta bildspel 11 sidor.