Vattenledningar i Malmö förr (Swedish)

Malmö omgavs i äldre tid på landsidan av vidsträckta kärr- och sankmarker, som tidvis översvämmades från Öresund. Följden blev att vattnet i de grävda brunnarna till stadens gårdar var salthaltigt och otjänligt som dricksvatten. Undantag utgjorde några brunnar, som grävts på en i stadens norra del parallellt med vattnet liggande sandbank. Sedan 1580-talet försågs staden därför med färskvatten utifrån genom en strid bäck, den s.k. Korrebäcken, som från Västra Skrävlinge mark flöt in på stadsjorden genom Rådmansvången och Hästhagen för att sedan rinna ut i Sundet strax väster om nuvarande Malmöhus. I Rådmansvången hade i bäcken byggts en halvcirkelformig fördämning, kallad "Kilden," d.v.s. källan, som omsider tog form av en damm.

För att stärka fördämningens kanter hade där planterats pilträd, och dammen kallades senare Pildammen, belagt 1678 som Pijhldammen och 1697 som Pilhe Dammen.

 Från Pildammen leddes färskvattnet i två ledningar, bestående av trärör eller som de också kallades rännor, under markytan till en reservoar på Stortorget, benämnd "Vattenkonsten."

Härifrån fördes det sedan i ett tiotal grenledningar under gatorna ut till de olika gårdarna. På olika ställen i staden fanns det också färskvattenpumpar till allmänt begagnande. Exakt tidpunkt för anläggandet av vattenledningen och reservoaren på Stortorget går inte att fastställa på grund av luckor i såväl domböcker som kämnärsräkenskaper från denna tid. Den lokalhistoriska litteraturen Malmö innehåller också både oliklydande och motsägande uppgifter om vattenledningen.